En lycklig dag.

Idag flyttade vi det sista ur lillstugan. Den måste dessvärre rivas då den hamnar in linje med huset som vi bygger och det ser inget vidare ut. Det var strålande sol och min lilla Lisen lekte med grannflickan/bästa kompisen Mina. Det är en bra dag.

Jag klädde mig givetvis för grovjobbet i en rugbytröja av kashmir, sliten buttondown samt tartanslips. (Ok, det blev ett par selvidge denim, limited stan smiths och en prima cordoroy cap också.) Praktiskt och elegant. Laddade bilstereon med min "gråt samling" dvs låtar som jag tycker är så bra att jag gråter när jag lyssnar på dem. Blandningen börjar med "Goodbye yellow brick road", "Sitting" - Cat Stevens... det hela slutar sexton låtar senare med "mjv da mvp". Som vanligt storbölade jag i bilen.

Då kom jag att tänka på mina trevande försök att vara lite "mod" i början av nittiotalet. Vet inte om jag lyckades så där jättebra men musiken! Musiken...

Wigans sista kväll.
Enligt ryktet så spelades de vanliga "3 before 8" låtarna på Wigas casinos sista kväll. De tre låtarna var som vanligt "I'm on my way" med Dean Parish, "Long after tonight all over" - Jimmy Radcliff och "Time will pass you by" med Tobi Legend. Strålande soul kort sagt. Problemet var att just denna natt, Wigans sista kväll, så slutade inte dansen. De vägrade acceptera att det var över. En sista låt slängdes på skivspelare och ödet ville att låten skulle vara "Do I love you (yes I do)" av Frank Wilson. Ryktet säger att det blev för mycket för publiken som bröt ihop och började storgråta. Så bra är låten.

Det gör också att jag är extremt pepp på John Smedley igen. Dagens plagg no doubt.

Var så god: låten.


/Patrick